Jag förknippar hösten med tända ljus, te och mysiga filtar framför en film eller två i soffan. Jätte mysigt. Förutom att jag inte har någon att dela dessa myskvällar med på samma sätt längre.
Milo är idag överlämnad hem till pappa sin för pappavecka. Jag saknar honom redan! När han gråter och säger " mamma, jag vill inte att du ska gå!" då tror jag att jag ska dö. Jag börjar ju självklart att gråta. Hur ska jag någonsin kunna förklara saker och ting för honom. Mitt lilla hjärta. Milo är mitt liv. Den jag lever för. Jag skulle göra precis ALLT för honom. Men.. Det gör ont i mig att veta att jag sårar min son. Jag älskar honom mest i världen! Varför ska det vara så svårt?
Denna vecka kommer förmodligen att spenderas med jobb och överdrivet mycket träning. Eller löpning/pw- Det hjälper till att hålla alla känslor på plats. Det känns skönt att köra ett hårt pass och bara glömma för ett tag.
Allt kommer bli bra. Det VET jag. Frågan är när, var och hur? Men det kommer. Allt har sin tid. I mellan åt är det helt fantastiskt. Det är väl mest idag som jag känner mig deppig då jag lämnat min lillefis.
Människor runt om mig droppar av som flugor. Vilket känns helt okej faktist. Jag behöver ingen som inte vill ha mig i sitt liv. Jag har fortfarande några få MEN helt fantastiska människor runt mig som ALDRIG någonsin skulle vika av från min sida. Och de vet även att jag ALDRIG skulle göra det mot dem heller. Jag har hellre få bra vänner, än många dåliga. Ta det inte på fel sätt. Menar inte att dessa människor är dåliga människor. Bara inga bra vänner för mig uppenbarligen.
Det var väl det!
Natti natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar