Äntligen måndag och mamma vecka. Lillefis är här och har vart super mysig. Jobbet har gått över förväntan idag. Ja det har vart en helt okej dag.
Nu ska jag låta mig underhållas av tvn lite innan det är dags för bingen. Jobb imorgon igen ju. :-)

Natti natt gott folk!

Om...

Om jag kunde göra vissa saker.
 Jag kan inte ändra på vem jag är. Jag vill heller inte göra det. Jag önskar att vissa kanske skulle kunna acceptera det. Jag vill inte vara någon annan. Hata mig eller tyck om mig, men enbart för den jag är. Acceptera mina fel och brister så ska jag acceptera dina.

 Ingen har påstått att livet ska vara lätt att leva och det är det sannerligen inte heller. Men alla uppförsbackar och gropar som man tar sig igenom gör att man blir starkare, mer erfaren.
 Jag har lärt mig av mycket av mina misstag, dock inte alla. Men jag lovar att jag skulle säkerligen göra om dem. Mitt liv har skapat den jag är idag. Jag är stolt över mig själv! Fast jag gör misstag. Var du stolt över dig själv du också! Det finns ingen som du! Alla är unika!

Hoppas du/ni får en trevlig dag i solen!
Tjingeling!

Livets stora fråga?

Om man lever i ett förhållande en längre tid som man inte känner sig tillfredsställd med, ska man ändå så fortsätta?
 Om man gång på gång "tjatar" utan att något händer?
 Tomma löften, tomma framtidsplaner och svek.
Jag känner personligen inte för att "tjata" mig till någons umgänge. Vill en människa vara med mig så okej. Men att behöva tjata det är inte så det ska behöva vara i ett förhållande.

Att lova saker som man ändå inte kan hålla känns inte okej. Lova ALDRIG något som du inte med säkerhet VET att du kan hålla.
 Att planera inför framtiden och ha mål men ändå aldrig gå framåt? Bara stå stilla på samma punkt och stampa? Det är ju inte hälsosamt. Inte för min del iallafall.
 Att gång på gång bli sviken av vad som kanske är en bagatell egentligen. Men för mig en ganska stor sak i slutändan.

När två personer som levt tillsammans en lägre tid börjar ta varandra för givet och börjar se olika mål. Växa ifrån varandra. Den ena vill en sak och den andra kanske har ännu större planer, men den andra parten absolut inte vill. Ska man då ändå så försöka? När man gång på gång har sagt och poängterat att det känns som att vi håller på att glida ifrån varandra. Vi måste försöka finna tid till varandra och hitta på saker tillsammans. ( som ett par) och det fortfarande inte händer något?!
 När andra runt om behöver hjälp så får de det, medan man står själv kvar och tänker. "jag behöver dig!"
 Ska man hålla ihop bara för ATT?

 Alla små saker gör att kärleken som man en gång kände försvinner. Visst skulle man säkert kunna lappa ihop det så smångom med väldigt hårt arbete. Nu är det väldigt trasigt. Kärleken kanske skulle kunna växa fram igen? Men jag vill inte mer.
 Vad jag känner ska komma naturligt gör inte det för alla. Man ska inte behöva tjata och gnata. Det är över nu.
 Det känns som en lättnad på ett sätt. Däremot tar det hårt i mig att veta att jag sårar den människa som stått mig närmast de senaste nästan 9 åren. Han var min bästa vän. En vän jag nu förlorat. En vän som ser mig med fullkomlig avsky just nu. Det kanske är så här det blir när man väljer att gå ifrån varandra?

 Jag vet vad folk runt om säger om mig. Ni får prata bäst ni vill. Jag vet vad som är sant och inte. Det är huvudsaken känner jag. Jag förstår att min förra vän vill hitta anledningar som gör att han ska hata mig. Det är lättare att gå ur något med hat än kärlek. Däremot förstår jag mig inte på alla runt om kring som tycker att de har med detta att göra.
 Han är pappa till mina söner och han kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. Även om jag nu inte har kärlekskänslor för honom, så har jag haft det. Och han har gett mig något fint i mitt liv.  Jag hoppas att han någon gång ska kunna prata med mig som en vän igen i framtiden.

 Jag kan inte vara med någon bara för att det är tryggt att ha någon. Det måste finnas DET.

Jag menar inte att detta är bara ens fel utan det är vi båda som missat att ta vara på varandra. Jag har lika stor skuld i detta som han.

God natt!

tröttsamt....

ja det är det fasiken!

Men kom igen...

Jag orkar inte må så här längre. Vill ju gå och jobba. Snorig och hostig som få känns det som. Fy...
Idag saknar jag lillefis ännu mer än igår om ens det var möjligt. Mammas lilla hjärta. Snart är det mamma vecka igen. Bara 4 dagar kvar. Hur ska jag orka? Aja det får ju lov att gå helt enkellt.

Sjuk...

Helt plötsligt så drabbade det mig också. Pollen och förkylning samtidigt. Hua... Men det som är värst är min hosta. Den gör så att jag inte kan jobba och det suger. Igår morse var det feber, migrän och hosta. Nu är det mest lite snuva men en djävulsk hosta.

I övrigt ter sig väl livet som det brukar. För många ögon och öron som vill och tydligen MÅSTE veta allt om mitt liv. Synd att dessa människor inte har något eget liv utan måste ge sig in och rota i saker som de inte har ett skvatt med att göra. Så jäkla intressant är faktist inte mitt liv. Det händer inget av intresse för er iallafall.

Det var väl det. Åter tillbaka till sofflocket för min del...

Tjingeling!

Måndag

Vad är grejen med Måndagar? Varför ska det vara så krångligt på jobbet, på just måndagar? Jaja, jag kom ju igenom dagen helskinnad. Har även hunnit tvätta 3 maskiner tvätt och slänga i en hårtoning. Den blev däremot inte så lyckad. Men får väl göra om den om någon vecka eller så. 

Saknar min lilla fisunge något fruktansvärt mycket idag. Ännu värre blir det när jag vet att det är en hel vecka kvar tills han är hos mig igen. Men något bör jag ju kunna sysselsätta mig med ändå så tiden går fortare.

Ny lägenhet är på gång också. Inflyttningen är inte fören 1 Juli men har jag tur så blir de klara med sitt hus tidigare så jag kan flytta tidigare. Jag hoppas verkligen. Vill så gärna starta mitt och Milos egna hem nu och ha en stabil punkt för min del också. Som läget är nu blir det lite snurrigt med två hem och packa väskor hit och dit.

Det var väl det för idag. Sov gott!

April 2013

Livet är under ombyggnad. Det känns skrämmande men samtidigt spännande. Mycket har hänt och än är det inte över. Mycket nytt håller på att hända. Jag lär mig att stå på egna ben igen. Jag kommer fixa det. Med min Milo vid min sida klarar jag allt. Han är den vackraste och bästa personen på denna jord. Min kärlek för mitt underbara barn ger mig kraft och styrka att klara mig igenom alla livets svårigheter och motgångar.