Livets stora fråga?

Om man lever i ett förhållande en längre tid som man inte känner sig tillfredsställd med, ska man ändå så fortsätta?
 Om man gång på gång "tjatar" utan att något händer?
 Tomma löften, tomma framtidsplaner och svek.
Jag känner personligen inte för att "tjata" mig till någons umgänge. Vill en människa vara med mig så okej. Men att behöva tjata det är inte så det ska behöva vara i ett förhållande.

Att lova saker som man ändå inte kan hålla känns inte okej. Lova ALDRIG något som du inte med säkerhet VET att du kan hålla.
 Att planera inför framtiden och ha mål men ändå aldrig gå framåt? Bara stå stilla på samma punkt och stampa? Det är ju inte hälsosamt. Inte för min del iallafall.
 Att gång på gång bli sviken av vad som kanske är en bagatell egentligen. Men för mig en ganska stor sak i slutändan.

När två personer som levt tillsammans en lägre tid börjar ta varandra för givet och börjar se olika mål. Växa ifrån varandra. Den ena vill en sak och den andra kanske har ännu större planer, men den andra parten absolut inte vill. Ska man då ändå så försöka? När man gång på gång har sagt och poängterat att det känns som att vi håller på att glida ifrån varandra. Vi måste försöka finna tid till varandra och hitta på saker tillsammans. ( som ett par) och det fortfarande inte händer något?!
 När andra runt om behöver hjälp så får de det, medan man står själv kvar och tänker. "jag behöver dig!"
 Ska man hålla ihop bara för ATT?

 Alla små saker gör att kärleken som man en gång kände försvinner. Visst skulle man säkert kunna lappa ihop det så smångom med väldigt hårt arbete. Nu är det väldigt trasigt. Kärleken kanske skulle kunna växa fram igen? Men jag vill inte mer.
 Vad jag känner ska komma naturligt gör inte det för alla. Man ska inte behöva tjata och gnata. Det är över nu.
 Det känns som en lättnad på ett sätt. Däremot tar det hårt i mig att veta att jag sårar den människa som stått mig närmast de senaste nästan 9 åren. Han var min bästa vän. En vän jag nu förlorat. En vän som ser mig med fullkomlig avsky just nu. Det kanske är så här det blir när man väljer att gå ifrån varandra?

 Jag vet vad folk runt om säger om mig. Ni får prata bäst ni vill. Jag vet vad som är sant och inte. Det är huvudsaken känner jag. Jag förstår att min förra vän vill hitta anledningar som gör att han ska hata mig. Det är lättare att gå ur något med hat än kärlek. Däremot förstår jag mig inte på alla runt om kring som tycker att de har med detta att göra.
 Han är pappa till mina söner och han kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. Även om jag nu inte har kärlekskänslor för honom, så har jag haft det. Och han har gett mig något fint i mitt liv.  Jag hoppas att han någon gång ska kunna prata med mig som en vän igen i framtiden.

 Jag kan inte vara med någon bara för att det är tryggt att ha någon. Det måste finnas DET.

Jag menar inte att detta är bara ens fel utan det är vi båda som missat att ta vara på varandra. Jag har lika stor skuld i detta som han.

God natt!