Bollande tankar

Tankarna bollar från ena sidan av hjärnhalvan till den andra. Och likförbannat är jag tom på ord. Jag vet inte vad jag ska säga eller tycka om både det ena och det andra. Ibland kommer hopplös kännslan över mig. Det är ju tur att jag har en liten Milo som behöver sin mammi iallafall. Vad skulle annars ske i min vardag?



Så mycket jag skulle vilja säga och få ur mig. Så mycket besvikelse som förvandlas till ilska. Så många tårar fällda att det inte känns värt längre att fälla en enda till. Förändrig måste ske men är jag verkligen villig att ta dom stegen? Känner just nu bara tomhet och hopplöshet. Ska allt verkligen gå till så här? Vad är planen med just mitt liv? Vad vill jag göra i framtiden?

Stort omfång av kärlek finns åt mitt barn. Jag älskar honom mer än livet själv. Mamma ska göra allt för dig min son!