Obehag

Jag och Milo har haft en helt underbar dag tillsammans med Maria och Livia. Vi har vart på stan och köpt ett par nya skor till Milo och en halsduk till Livia. Även ätit lunch. Efter det knatade vi till torekällberget. Vilket var verkligen sketa jobbigt. Bara en massa backar. Men lunchen som vi stoppade i oss var inte så nyttig så det var väl bra... Antar jag. När vi efter mycket pust och stånkande kommit upp för evighets backarna fick vi se lite djur. Jag tänkte att: Åh vad roligt Milo har aldrig vart här, och han älskar djur. Mmm... Milo sov iallafall när vi kom fram. Typiskt! Livia fick strosa runt och kolla djuren själv innan Milo tillsist vaknade och också han se lite.
Vi åkte efter det hem till Maria och Livia där vi busade och lekte... Eller ja... Jag och Maria lekte (som vanligt) och fnittrade. Ungarna hakade på lite men orkade inte med sina fnittriga morsor till slut och ville sussa. Så då bestämmde jag och Milo att nepp nu går vi hem och nannar kudden.
Milo somnade som en stock efter lite välling och gos.
Tack för idag! Det var mycket trevligt.


Maria frågade mig om obehagsännslan satt kvar från igår. Nej sa jag då.
Nu känner jag den igen. Jag vill gråta. Det är en oerhört tung kännsla.

Varför känner jag så här? Vem känner så här? Det gör ont i bröstet. Är det bara inbildning? Är det jag som mår så här? Jag tycker jag mår bra. Vad vet jag? Jag är väl bara en virrpanna med ingen koll på läget som vanligt. =)

Hoppas ni haft en kanon dag.