Vad vill jag bli? Vad vill jag göra?
Jag vill arbeta, det vill jag verkligen. Men med vad?
Jag vill att arbetet jag gör ska ha betydelse. Inte bara för mig själv utan även för andra. Jag vill åstakomma mycket. Något stort. Men vad passar mig? Jag vill inte ha ett jobb att gå till som inte ger mig något. Visserligen måste jag ta det jag får och jag blir glad om jag nu lyckas få något.
Det känns som ju längre jag går hemma desto mer rädd blir jag för att gå tillbaka till arbetslivet.
Jag är inte rädd så. Det är jag är rädd för är att jag ska komma att arbeta med något "tillfälligt" men inte lyckas ta mig vidare till något med betydelse. Visserligen är jag ung och har många år framför mig. (Om jag har tur) Men tiden går fortare än vad man tror.
Redan nu har det snart gått ett år. Jag tänkte när jag var gravid att jag ska ju vara hemma ett år. Det är läänge. Men nej mina vänner. Det kan jag tala om att det är det inte. Det har gått fortare än jag någonsin kunnat ana.
Hundra miljoner tankar och mycket mer erfarenhet senare sitter jag nu här och undrar vart tiden tog vägen?
Jag blir också väldigt stressad av att inte veta vad jag vill bli. Och även av att veta att jag inte längre har ett arbete att gå tillbaka till. Denna stress ska jag väl ändå inte behöva ha nu när jag är mammaledig?
Alla som fått barn säger att man ska ta vara på småbarnstiden. Jo visst. Jag förtår. MEN... Det är inte så lätt. Nu har ju redan bebis tiden börjat springa ifrån mig. Jag hinner inte med. Det finns ingen tid att sitta och tänka. Det finns ingen tid att sitta och gosa precis HELA dagarna. Även om jag nu vill det. Det finns mat som måste fixas, kläder ska tvättas, städas gör det heller inte av sig själv. När man väl finner tiden så ska Milo bada, sova eller äta.
Jag tar vara på tiden så gott det går och är så glad över att jag hinner med mer med min son än vad jag ibland tror. Men det är enbart för att jag vissa dagar skiter fullständigt i alla måsten. Jag är ingen dålig mamma. Även om jag ibland känner mig som det. Jag är verken sämmre eller bättre än någon annan. Jag är den bästa mamman för Milo. Det tänker jag tycka! Sen om ni tycker anolunda? Det rör mig faktist inte i ryggraden det minsta.
Nu ska jag grubbla mig vidare in i duschen för att så småningom nanna kudden så jag orkar med morgon dagen. Då väntas det lunchbesök av Linda och Elias.
Natti natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar